Orientexpressen

Hem Lokförarvardag

I mitten av april 2013 kom den legendariska Orientexpressen för första gången till Sverige i Venice Simplon-Orient-Express (VSOE) regi. En del av vagnarna har besökt Sverige tidigare, men då i andra företags regi. Dessutom gick CIWL-sovvagnar som kursvagnar i internationella tåg tidigare. Sällan har väl en tågresa följts av ett så massivt media- och entusiastuppbåd! Arrangemanget förbereddes internt inom SJ under ca ett halvår, och som Trafiksäkerhetssamordnare (TSS) deltog jag i projektet i samband med att rutiner och bestämmelser för SJ:s åkande personal togs fram. Självklart erbjöd jag mig också att köra en bit, om det passade personalplaneringen. Så blev det också och det föll på min lott att köra den första delsträckan från Stockholm till Hallsberg den 12 april 2013. Dessutom blev jag övertalad att ställa upp i SJ:s pressmeddelande. Kollegorna som körde upp tåget från Malmö dagarna innan hade bättre tur med vädret.

Vid 15-tiden var det dags att lämna skrivbordstillvaron och åka ut till depån i Hagalund. Två av tre kvarvarande matchande mörkblå Rc6-lok fick äran att dra tåget. 1409 var ledande lok i bägge riktningar, eftersom 1340 hade haft ett ATC-fel tidigare som vi inte ville skulle störa tågets framfart. Just 1409 har i vissa kretsar utnämnts till "Bästa loket", och vad kan vara en bättre uppgift än att dra Orientexpressen?

Tågsättet stod på spår 11 inne i Nya vagnhallen. Här ses restaurangvagn 4110 Etoile du Nord, byggd 1926 i England. Varje vagn har sin egen historia som VSOE presenterar på sin webbplats.

Vagnarna har rustats upp till ett fantastiskt skick, i vissa fall handlar det kanske mer om återuppbyggnad än om revision. Omfattande arbetstimmar har lagts ned på inredningen, som denna intarsia i restaurangvagn 4110 Etoile du Nord.

Restaurangvagn 4141 Côte d'Azur, tillverkad 1929.

Den stiliga inredningen i restaurangvagn 4141 Côte d'Azur, med inredningsdetaljer av René Laquile.

I en intervju fick jag frågan om SJ nu skulle införa restaurangvagnar med vita dukar. Det kunde naturligtvis inte jag svara på, men detta borde väl vara inspirerande nog?

Restaurangvagn 4095 l'Oriental i Hagalund.

Inredningen i restaurangvagn 4095 l'Oriental.

Barvagnen 3674, ursprungligen byggd som restaurangvagn 1931.

Inredningen i barvagn 3674.

En av sovvagnskorridorerna (man kanske skulle förvänta sig att en röd kimono fladdrade förbi här?), en kupé och en av övergångarna mellan vagnarna.

Ett av de eleganta toalett- och tvätturymmena.

Vagnarna ägdes ursprungligen av Internationella sovvagnsbolaget Compagnie Internationale des Wagons-Lits et des Grands Express Europénnes (CIWL), vars stiliga monogram ännu pryder vagnarna. De är inregistrerade som privatvagnar [P] i Frankrike (87) och VSOE har egen innehavarbeteckning (VKM).

En bild av RIC-rastret som visar i vilka länder/på vilka järnvägar som vagnarna får gå. "S" för Sverige har nyligen lagts till och bokstaven var något vitare (nyare) än de andra! RIC står för Regolamento Internazionale delle Carrozze och är ett internationellt avtal (ursprungligen undertecknat 1922) om utnyttjande av personvagnar i internationell trafik.

En halvtimme innan avgång från Hagalund växlade vi ut tåget till spår 11 på Mellanbangården för att man skulle tända vagnarnas kolkaminer och för att matlagningen skulle kunna börja.

Sovvagn 3473 i Hagalund den 12 april 2013. Vagnen, liksom de övriga i VSOE:s tågsätt, hade littera LX hos CIWL och var (och är) snäppet bekvämare än CIWL:s sovvagn littera S, som var vanligare förekommande i Orientexpressen förr. Denna vagn tillverkades 1929 i Birmingham.

Med i tåget gick även servicevagn 3915...

...och 3912.

I väntan på avgångstid passade jag naturligtvis (!) på att fotografera vagnarna och tåget, som här ses nästan i sin helhet (loken är dolda bakom X40-enheten i bakgrunden).

En blick bakåt i kurvan vid Tomteboda. T.h. bygget av Citybanans norra nedfart.

Tåg 23001 på "paradspåret" 10 på Stockholm C. Jag var inte helt ensam om att ta bilder från spår 11, om man säger så...

Närmast lok gick sovvagn 3309, tillverkad 1926 i Belgien. Denna gick uteslutande i Orientexpressen på dess olika rutter mellan Paris och Istambul, via bl.a. München, Wien, Budapest och Bukarest under åren 1926 till 1939.

En katt bland hermelinerna smög sig in på spår 11!

Resenärerna strömmade till så småningom och det var samtidigt ett tämligen omfattande mediauppbåd och en hel del intresserade anställda vid SJ och andra järnvägsföretag på plattformen.

Undertecknad poserar framför en av vagnarna tillsammans med särskild ombordansvarig TT. Mössan gav jag sedan bort till en av VSOE:s medarbetare, som så gärna ville ha den.

Det började närma sig avgångstid och en av sovvagnskonduktörerna kontrollerade passagerarlistan en extra gång.

I Järna fick vi stå åt sidan för att släppa fram två av SJ:s snabbtåg. Tidtabellshastigheten för vårt tåg var något modestare 120 km/h.

Ännu en titt bakåt i den grådaskiga skymningen vid "sjökurvan" vid Skillötsjön strax innan Gnesta. Ett imponerande tåg, inalles 381 meter långt.

Även i Skebokvarn fick vi stå åt sidan i regnet, för att släppa förbi regionaltåg 147. Sedan bar det sig inte bättre än att det tåget blev sent från både Flen och Katrineholm och försenade oss en smula! Det gjorde inte så mycket, jag höll igen och resan blev väl om möjligt ännu lugnare. Dessutom fanns det gott om tid i Hallsberg...

...där vi från SJ som arbetat i tåget från Hagalund blev avbytta av kollegor som körde/åkte vidare ner till Mölndal, där ytterligare ett gäng tog över. Orientexpressäventyret var över för mig den här gången, det återstod överliggning på smått legendariska hotell Stinsen och passresa hem dagen därpå. Det var verkligen jätteroligt att detta blev av och, naturligtvis, att jag fick köra tåget en bit!

Hem Lokförarvardag